Jäkla otur man ska jämt då!
Happ, ingen träning idag och träning blir det inte för Leif på Tisdag heller. Mamma ringde i Måndags då pappa tyckte att Totte var hänging och hade ätit lite dåligt och hostade. Eftersom jag jobbade mellan 7-18 hade jag ju ingen möjlighet att titta till honom alls och mamma tog tempen på honom. Visade sig att han hade feber. Åkte hem igår efter jobbet och pysslade om honom lite och tempade honom, då hade febern gått upp lite mot måndagen. Men idag när jag tog in honom var han mycket piggare och busfröet i honom var tillbaka. Vart en hel del bus på vägen in (får hoppas att det är ett bra tecken för det var så han betedde sig förra gången när han började bli av med sitt virus). Tempade honom och då hade febern gått ner. Hostar mindre gör han också, men han var lite snorig fortfarande. Hoppas snart att han är helt feberfri även fast han inte ligger så högt ligger strax över sin normaltemp så det är ju inte jättehög feber han har. Inte som förra gången när han nästan hade 40 graders feber. Så det är ju skönt i alla fall och just ner verkar det gå åt rätt håll.
Men känns som jag är förföljd av otur med honom även fast han peppar peppar aldrig haft något allvarligt fel.
Hela första året bestod bara av en massa skit. Första hade vi problem med sadeln, sedan åkte han på sitt megavirus som vägrade gå över (ca 2 månader tog det innan han var helt frisk och återställd), sedan nästan direkt efter han tillfrisknat fick han början till hovböld, men som tur var hann vi på det innan det vart så farligt. Det var våran första säsong, inför andra säsongen fick han infektion i en hårsäck som sprack och blev ett ganska stort sår mitt under sadeln vilket gjorde att jag inte kunde rida honom på ca 1månda för det aldrig ville läka ihop ordentligt. Och i höstas vrickade han till sig lite i ett bakben vilket gick över väldigt snabbt och så nu förkylning. Allt detta har han haft och jag har snart ägt honom i 3 år. Räcker det inte nu? Kan ju ändå säga att jag är väldigt tacksam över att det hände nu och inte om ca 1 månad när det bara varit någon vecka kvar tills tävlingarna drar igång. Utan nu får han tillfriskna i lugn och ro och vi hínner ändå igång till säsongen.
Men känns som jag är förföljd av otur med honom även fast han peppar peppar aldrig haft något allvarligt fel.
Hela första året bestod bara av en massa skit. Första hade vi problem med sadeln, sedan åkte han på sitt megavirus som vägrade gå över (ca 2 månader tog det innan han var helt frisk och återställd), sedan nästan direkt efter han tillfrisknat fick han början till hovböld, men som tur var hann vi på det innan det vart så farligt. Det var våran första säsong, inför andra säsongen fick han infektion i en hårsäck som sprack och blev ett ganska stort sår mitt under sadeln vilket gjorde att jag inte kunde rida honom på ca 1månda för det aldrig ville läka ihop ordentligt. Och i höstas vrickade han till sig lite i ett bakben vilket gick över väldigt snabbt och så nu förkylning. Allt detta har han haft och jag har snart ägt honom i 3 år. Räcker det inte nu? Kan ju ändå säga att jag är väldigt tacksam över att det hände nu och inte om ca 1 månad när det bara varit någon vecka kvar tills tävlingarna drar igång. Utan nu får han tillfriskna i lugn och ro och vi hínner ändå igång till säsongen.
Kommentarer
Postat av: Anna
Hoppas de blir bra snart, sen får båda ni vara friska hela säsongen :)
Postat av: jenny
Fin blogg!:)
Postat av: Sandra Jacobsson
Sv: Ja, det ska bli jättespännande och se vad det blir av dom :D
Trackback