3 år
Tiden går fort när man har roligt! Häromkring måndasskiftet februari/mars är det 3 år sedan jag fick hem min lilla Totteman. Tänk vad fort det går. Minns fortfarande att vi åkte hemifrån ca 4 på morgonen för vi hade veterinärbesiktning ganska tidigt på morgonen i Göteborg. Jag var så himla nervös inför bes. eftersom vi hade redan besiktat två hästar tidigare som inte gått igenom. Vågade inte vara med på böjprovet utan satt inlåst på toan haha. Vågade mig ut efter ett tag när jag tyckte dom borde vara klara med det och hade jättebra tajming för när jag kom ut var dom på väg ut och skulle longera honom och mamma berättade att han hade u.a på böjprov. Samma sak senare på longering och röntgne. Så äntligen var jag hästägare igen! Caroline och Linda som ägde honom då var så himla trevliga och vi körde hem honom till Caroline efter besiktningen (eftersom vi hade en bit hem hade vi bestämt att vi skulle åka hem dagen efter). Där fick jag rida min häst och alla i stallet där han stod öste så mycket beröm över honom. Fick sedan rida lite på honom och fick massor av hjälp av Caroline och fick hoppa lite för henne. Dagen efter fick jag rida honom igen innan vi åkte hem.
Hela resan hem gick superbra trots att han aldrig åkt så långt förut och han fann sig väldigt fort hemma hos oss och man tyckte att han var världens snällaste och superlätt i alla hantering i jämförelse med mitt lilla bestämda sto som stod brevid honom. Trots att Mary och Totte inte fick gå ihop under den tiden jag hade Mary kvar så blev dom jättekära i varandra och stackars Russin vart helt untanför.
Så tre år då har vi haft tillsammans. Allting har väl inte varit så lätt jämt. Tex. så skulle jag absolut inte ha en häst som honom. När jag började leta häst skulle jag ha en lite äldre rutinerad häst som gått runt 1,30-1,40, men jag blev så otroligt besviken på dom hästarna. Visst jag kollade inte på dom som gick bra 1,40 för det hade jag inte råd med. Men hästar som gick bra 1,30 och hyfsat 1,40 kollade jag på och många va dessa hästar var så otroligt dåligt ridna på marken. Jag tyckte inte att det var för mycket begärt att ägaren skulle kunna rida sin häst stadigt på tygeln etc. Många gånger fick jag även kommentaren "ja men det är ju en hopphäst" JA men en hopphäst ska väl för sjutton vara välriden på marken också!
Så började väl lite smått kolla på unghästar också och ska jag vara ärlig var dom unghästarna jag provred ofta bättra ridna på marken än dom äldre hästarna. Men som sagt båda dom unghästar jag förälskade mig i gick inte igenom besiktningen. Men jag följer fortfarande båda. Den ena är kvar hos samma ryttare och går idag 1,30 (var 5 och gick 1,10 när jag skulle köpa honom), den andra ägs av en hyfsat stor bloggare och går idag 1,35 (var 4 och gick 1m när jag kollade på den). Så det är ju kul att följa dom, kan säga att mamma följer bloggarens häst slaviskt för var verkligen superkär i den hästen och det är jättekul att den har utvecklats så enormt mycket och går så bra nu!
Hursom, Totte var ju inte heller så jätterutinerad, hade gått felfri 1,20 men hade bara startat 2 st (var flefri i båda). Låter ju onekligen bra, men Caroline var (är) en jätteduktig ryttare och hon är den enda som tävlat Totte. Han började inte sin tävlingskarriär förän på hösten när han var 5 och gjorde sammanlagt 8 starter allt som allt med Caroline. Var felfri i dessa 6 av 8 starter och i dom andra två endast 4 fel. Dessutom så red Caroline mycket unhästar så hon var ju van vid det och Totte var ju väldigt stadig och otittig av sig, men behövde ju mycket stöd eftersom han inte riktigt hade lärt sig bjudning. Men för Caroline var ju det ingen match.
Däremot har det varit svårt för mig, inte har det blivit enklare heller med alla våra avbrott med diverse sjukdommar och sådant.
Fanns faktiskt en tid jag ärligt funderade på att lägga ner allt och sälja honom, för jag kände mig så otroligt kass bara. Tyckte att jag red uruselt ingenting funkade och jag som tidigare fått beröm av tränare för att jag var duktig på att se avstånd hittade helt plötsligt inga rätta avstånd på ett enda hinder. Hade ingen känsla och ingen framåtbjudning i honom alls. Det enda jag kände var att jag förstörde honom. Men så tog Fia tag i problemet och hjälpte mig och det hela visade sig vara ett simpelt problem. Han gick nämligen och spände emot med ryggen för att slippa undan (men som Fia sä att han motarbetar bara sig själv för det är jobbigare att göra så). Så efter ett par träninar ensam för henne där vi tränade på att få honom avslappnad och hitta lite med bjudning började allt släppa. Och glädjen började komma tillbaka, men det gick faktiskt så långt att jag inte ens ville gå ner på min ridbana och rida honom för jag visste att det skulle dåligt eftersom jag tyckte jag var så kass. Men med tiden så släppte allt mer och mer och helt plötsligt funkade allt! En gång har vi fallit tillbaka i det gamla lite (och nu fattade jag varför jag kände mig så kass för det går verkligen inte att rida honom när han beter sig på det viset, man går ingen känsla på honom överhuvudtaget). Men fick lite mer hjälp av Fia och nu har jag verkligen bestämt mig för att vi inte ska komma tillbaka till det gamla någonsin mer! Och trots allt jobb och slit det varit har jag inte ångrat en sekunde att jag köpte denna underbara häst!!
Hela resan hem gick superbra trots att han aldrig åkt så långt förut och han fann sig väldigt fort hemma hos oss och man tyckte att han var världens snällaste och superlätt i alla hantering i jämförelse med mitt lilla bestämda sto som stod brevid honom. Trots att Mary och Totte inte fick gå ihop under den tiden jag hade Mary kvar så blev dom jättekära i varandra och stackars Russin vart helt untanför.
Så tre år då har vi haft tillsammans. Allting har väl inte varit så lätt jämt. Tex. så skulle jag absolut inte ha en häst som honom. När jag började leta häst skulle jag ha en lite äldre rutinerad häst som gått runt 1,30-1,40, men jag blev så otroligt besviken på dom hästarna. Visst jag kollade inte på dom som gick bra 1,40 för det hade jag inte råd med. Men hästar som gick bra 1,30 och hyfsat 1,40 kollade jag på och många va dessa hästar var så otroligt dåligt ridna på marken. Jag tyckte inte att det var för mycket begärt att ägaren skulle kunna rida sin häst stadigt på tygeln etc. Många gånger fick jag även kommentaren "ja men det är ju en hopphäst" JA men en hopphäst ska väl för sjutton vara välriden på marken också!
Så började väl lite smått kolla på unghästar också och ska jag vara ärlig var dom unghästarna jag provred ofta bättra ridna på marken än dom äldre hästarna. Men som sagt båda dom unghästar jag förälskade mig i gick inte igenom besiktningen. Men jag följer fortfarande båda. Den ena är kvar hos samma ryttare och går idag 1,30 (var 5 och gick 1,10 när jag skulle köpa honom), den andra ägs av en hyfsat stor bloggare och går idag 1,35 (var 4 och gick 1m när jag kollade på den). Så det är ju kul att följa dom, kan säga att mamma följer bloggarens häst slaviskt för var verkligen superkär i den hästen och det är jättekul att den har utvecklats så enormt mycket och går så bra nu!
Hursom, Totte var ju inte heller så jätterutinerad, hade gått felfri 1,20 men hade bara startat 2 st (var flefri i båda). Låter ju onekligen bra, men Caroline var (är) en jätteduktig ryttare och hon är den enda som tävlat Totte. Han började inte sin tävlingskarriär förän på hösten när han var 5 och gjorde sammanlagt 8 starter allt som allt med Caroline. Var felfri i dessa 6 av 8 starter och i dom andra två endast 4 fel. Dessutom så red Caroline mycket unhästar så hon var ju van vid det och Totte var ju väldigt stadig och otittig av sig, men behövde ju mycket stöd eftersom han inte riktigt hade lärt sig bjudning. Men för Caroline var ju det ingen match.
Däremot har det varit svårt för mig, inte har det blivit enklare heller med alla våra avbrott med diverse sjukdommar och sådant.
Fanns faktiskt en tid jag ärligt funderade på att lägga ner allt och sälja honom, för jag kände mig så otroligt kass bara. Tyckte att jag red uruselt ingenting funkade och jag som tidigare fått beröm av tränare för att jag var duktig på att se avstånd hittade helt plötsligt inga rätta avstånd på ett enda hinder. Hade ingen känsla och ingen framåtbjudning i honom alls. Det enda jag kände var att jag förstörde honom. Men så tog Fia tag i problemet och hjälpte mig och det hela visade sig vara ett simpelt problem. Han gick nämligen och spände emot med ryggen för att slippa undan (men som Fia sä att han motarbetar bara sig själv för det är jobbigare att göra så). Så efter ett par träninar ensam för henne där vi tränade på att få honom avslappnad och hitta lite med bjudning började allt släppa. Och glädjen började komma tillbaka, men det gick faktiskt så långt att jag inte ens ville gå ner på min ridbana och rida honom för jag visste att det skulle dåligt eftersom jag tyckte jag var så kass. Men med tiden så släppte allt mer och mer och helt plötsligt funkade allt! En gång har vi fallit tillbaka i det gamla lite (och nu fattade jag varför jag kände mig så kass för det går verkligen inte att rida honom när han beter sig på det viset, man går ingen känsla på honom överhuvudtaget). Men fick lite mer hjälp av Fia och nu har jag verkligen bestämt mig för att vi inte ska komma tillbaka till det gamla någonsin mer! Och trots allt jobb och slit det varit har jag inte ångrat en sekunde att jag köpte denna underbara häst!!
Kommentarer
Trackback
