camfra

Tänkte göra ett litet inlägg om min fina Mary som tyvärr inte finns längre.
Det var i September 2005 som jag var och tittade på Mary för första gången. Hade nyligen haft en stor besvikelse då hästen jag blivit förälskad i (en valack f.92 hade gått 1,40 med placeringar) tyvärr var blockhalt på besiktnigen. Senare visade det sig att han hade blivit behandlad flera gånger, trots det har han gått JSM med tjejen som köpte honom efter mig och den senaste ägaren har ridit honom på Agria Cup i Globen. Vissa hästar har ett starkt psyke, speciellt han!
Hur som det var min tränare Fia som tipsade mig om Mary och en häst till som hennes kompis Christine i Gävle hade till salu. Mary och den andra hästen stog hemma hos Christine då Marys ägare var gravid. Med ägaren hade hon gått upp till 1,20 med massor av vinster och placeringa och med Christine hade hon placeringar tom 1,30. Fia trodde att jag skulle gilla den andra hästen Trippan bättre, men oj så fel hon hade. Direkt när vi kom dit föll jag för Mary, hon var inte ett dugg vacker, men det var något med henne. Medan Trippan bara surade när vi hälsade på henne stack Mary fram huvudet och ville hälsa och bli klappad med öronen framåt. Red Trippan först och det var inget fel på henne, var en rolig häst att rida och riktigt kvick och fick göra en del roliga omhoppningssvängar med henne och jäklar vad hón kunde svänga! Men det sa inte riktigt klick. Sedan fick jag rida Mary och Jäklar säger jag bara. Allting funkade perfekt både på marken och i hoppningen! Kände mig säker och trygg på henne och fick provhoppa henne på 1,30 hinder. Kan säga att det var det högsta jag någonsin hade hoppat! Innan hade jag bara tävlat LA med min ponny och hoppat enkelhinder på 1,25.
Så blev det så den 7 Oktober 2005 (på min 19-årsdag) fick Mary flytta hem till mig! Mary inledde första ridturen fint med att ställa sig rakt upp på bakbenen haha. Sånt hon gör när hon är lite stressad och nervös. Men ja allting rullade på bra, förutom att hon hoppade mig ur sadeln när hindrena var högre än 1m, men man vande sig.

Tävlingsdebuterad i Febuaru 2006 på 0.90 och 1m båda Clear Round och var felfri. Andra tävlingen var vi första utanför placering i 1m och tredje tävlingen var vi 6:a i 1m och debuterade 1,10 med nedslag på sista hindret.

Sedan började krånglet, Mary gick in i brunst. Var och tränade för Pontus Westergren och jag tyckte att under våren hade han varit duktig på att bedöma vilken höjd jag klarade av. Men helt plötsligt denna träning fick jag hoppa hinder på 1,20-1,25 vilket visade sig var väldigt svårt för mig, speciellt när man hade ett brunstigt sto som slog i varje sväng.
Slutade med att jag åkte av och att Mary stannade ett antal gånger

Haha kanske inte den bästa ritningn, men den här övningen gjorde vi, och det var oxern i mitten som var mitt stora problen!

Så i till slut sänkte han ner till 1,10 och då var det hur enkelt som helst. Ja ibland önskar jag att jag kunde tuffa till mig lite och säga till när det var för högt då var jag värdelös på det. Speciellt på den tiden då min grupp också innehöll en ryttare som red 1,40 resten red 1,20-1,30 så ville man ju inte vara den som tjatade om att sänka. Man ville ju vara duktig och klara samma höjder som dom andra, vilket jag idag inser är omöjligt med tanke på att jag nyligen deb. 1,10.
Sedan fortsatte krånglet på nästa träning för Fia, ramlade 2 eller 3 ggr och tävlingar gick sådär. Gick så långt att varken jag eller Mary vågade hoppa till slut. Så vi trimmade på lite hemma hos Fia och tränade på att länga ut galoppen och att våga lägga henne rätt på hinder och inte bara sitta och bromsa henne som jag börjat med. Första tävlingen efter det gick kanon! På framhoppningen kände jag bara att det fick vara nog, antingen så hoppade hon eller så fick jag väl åka av då tänkte jag. Så sen gick hon klockrent inne på bana ett ner fick jag med det gjorde inte så mycket. Tävlingen efter var jag nolla i 90cm och placerad i 1m och sedan började det rulla på. Omdebuterad 1,10 under hösten med 4 fel och avslutade säsongen på bästa sätt! 0+4 i första 1m och vinst i den andra 1m! och vi fick vara med i tidningen också!



Nästa år började bra men vi fick inte till det där lilla för att få placeringarna. Men under påskhelgen släppte det. Då Mary och jag fick våran andra seger i 1m, i samma ridhus som första vinsten, dock en annan klubb som arrangerade.


Inte den bästa kvalitén och minneskortet på digitalkameran är kasst, därav blir dete bara korta filmsnuttar, omhoppningen där jag vann i alla fall, dock kom inte sista hindret med.

Därefter åkte vi på en lite svårare tävling åkte till Gävle på deras nationella och hoppade en 1,10 som gick kanon fram till näst sista hindret där jag får hjärnsläpp! Börjar rida an och ångrar mig och börjar bromsa. Mary fattar ingenting och tänker stanna varav jag trycker till henne och hästen hoppar! Trodde vi skulle krascha hela hindret men fina hästen tar bara bakbommen och jag åker såklart av. Synd för vi var nolla framtills dess så det var ju en jäkligt klantig ryttare på ryggen!

Men vi fick lite revansch bara ett par dagar senare då vi återigen var tillbaka i Rättvik (där jag tagit mina båda segrar) där vi var 0+0 i regional 1,10 och kom 5:a! Därefter tyckte Fia att jag skulle debutera 1,20 så då gjorde jag det. Hon hoppade superfint men vi kom inte runt. Vart lite för ivrig när hon hoppade så bra och fick lite bråttom.
Står lite fel på filmen, det här är 1,10 i Gävle där jag ramlar av...

... och det här är nått språng från 1,20
Sedan kom den underbara brunsten igen, då hon som vanligt börjar krångla lite. Men hon gick hyfsat endå, fick nån placering i 1m och nån mer nolla i 1,10.




 

Från 1,10 i Leksand

Sedan började dom stora problemen. Första gången i Fagersta då Mary helt plötsligt bara ställer sig rakt upp på bakbenen.
Och det skulle bli värre, i Avesta ca 2 veckor senare går vi omkull när hon ställer sig.
Vi åkte såklart in och kollade henne på ATG men dom kunde inte hitta någonting. Tävlingen därefter (efter ett par veckors hjälp av Fia) så gick hon finare en någonsin. Vi gjorde en klockren 1m runda och nollade!


Dom två sista sprången

Tävlingen därefter var vi tillbaka på ruta 1 igen. Återigen stog hon på bakbenen. Denna gång fick vi numret av en klubbkompis till en equieterapeut. Hon hittade att hon satt fast i bäckenet på vänsterbak, vilket stämde bra med eftersom det var varje gång hon skulle skjuta ifrån med vänsterbak i svängarna hon ställde sig. Så hon knäckte lös henne gav henne lite massage och sedan var Mary kanonfin. Min tränare Eva från Kumla vart helt till sig när hon kom och tränade oss nästa gång för hon tyckte precis som ET att det var vänsterback och högerfram som Mary satt fast lite i. Och det visade sig att helt plötsligt kunde Mary trava upphöjda bommar, vilket hon haft jättesvårt med tidigare. Men nu travade hon över det som att det vore ingenting! Hade ett litet tävlingsuppehåll på ca 1 månad och bestämde mig att bara träna. Sedan försökte jag mig på enn 90. Å Mary ställer sig på bakbenen igen. Men jag får runt henne och startar sedan om. Då går vi felfritt och inte en tendens till att vilja ställa sig. Nästa tävling nollar hon i 90 och två nedslag i 1m, inte så konstigt då jag mer eller mindre racade runt banan i båda klasserna. Hade bättre tid en B-ponnyerna i 90cm haha. Sista tävlingen för säsongen avslutar vi med en 0+0 i 1m och kom 2:a!
Hela vintern eller ja lite uppehåll för vila, trimmar jag dressyr för min tränare Annika. När hoppningen sätter igång igen är hon kalasfin på träningarna, lydig och hoppar super! Sedan på en Martin träning ställer hon sig rakt upp på bakbenen. Ingen fattar någonting, men går sedan en P&J på 1m felfritt och ytterligare en träning hur bra som helst. Så vi avfärdar det lite som dumheter och kanske lite mjölksyra eftersom det var på slutet av en 2-dagars träning och vi hade hoppat mycket och ganska högt.
Första klassen går hon bra, får ett stopp men är helt och hållet mitt fel. Så i nästa klass slår det till . Kan säga att det var starkare en någonsin, förr ställde hon sig endast i svängar, men nu börjar hon redan på rakt spår. Hon känns nästan hysterisk och ställer sig gång på gång. Får till slut ner henne och hoppar 2 hinder till, sedan börjar hon igen. Petar på henne med spöt och då slutar hon och jag hoppar sista hindret som vi hade kvar.
Kan lova att det var mycket tankar som snurrade, så där och då på tävlingsplatsten bestämde jag att Marys hoppkarriär var över. Vilker sved lite både på självförtroendet och lite i hjärtat. För Mary hade ju så mycket hopp i sig, och dessutom så försökte hon ju inte ens stanna på hinder, för de gånger hon stått på bakbene har hon inte ens varit i närheten av ett hinder.
Men fin på marken hade hon blivit. Så mitt beslut var att försöka få henne till dressyrhäst och leta en ny hopphäst. Efter ett par dressyrträningar började hon kännas lite knackig, och sedan började hon ställa sig när vi försökte flytta henne i skänkelvikning. Dessutom kände jag någon dag senare att hon gick orent på ena frambenet när jag red henne på volt i trav.
Så mamma bokade tid på ATG:n, vi åkte dit och satte oss ner med veterinären och diskuterade igenom hur hon bettet sig och att vi varit där 6 månader tidigare och inte hittat något. Fick börja med att skritta på gången fram och tillbaka och veterinären säger direkt bara efter vi skrittat: Jag ska inte säga att din häst har det, men som hon rör sig är det typiskt för en spatthäst. Men vi böjer och longerar henne och ser. Men jag skulle rekomendera en spattröntgen när vi är klara med det andra"
Efter böjning och longering är han nästan övertygad och vi gör spattröntgen och mycket riktigt. I vänster bak är det ganska långt gånget och vänsterbak påbörjat.
Sedan kommer den roliga periorden när man ska se vad hästen håller för. 2 veckor på rakt spår, därefter 2 veckor där man får rida lite mer dressyr jobb. Funkar dom bra där, vilket Mary gjorde, (eller ja jag tyckte att 2 veckor inte var nog med tid så mamma ringde och frågade om 3 veckor var okej vilket det var) så fick man börja hoppa. Första hoppträningen gick hon bra, men då krävde vi inte så mycket och jag var inte heller med på hel träningen. Andra hoppträningen var katastrof. Eller ja underbara Mary kämpade verkligen. Men hon klarade det inte, om jag inte hade henne jättesamlad kunde hon inte samla ihop sig något bra och kunde inte hoppa upp sig ordentlig, ens på 90 cm! Min häst som knappt rev, hoppade helt plötsligt igenom hindren, trots att vi inte låg dåligt för hon kunde inte samla sig och trycka ifrån! Grät hela vägen hem (dels för mitt tävlingsego för jag ville ju så gärna fortsätta tävla Mary och dels för att jag tyckte så otroligt synd om min fina häst som kämpade på så fint fast det var jobbigt och svårt för henne). Det hela slutade med att Mary blev T-märkt. I nästan 2 år gick hon hemma hos oss T-märkt och var pigg och lycklig och fick mest bara gå oc lata sig i hagen vilket verkade passa henne utmärkt. Innan den dagen kom då jag kände att jag tiden och orken inte riktigt räckte till för 2 hästar. Dessutom flyttade jag hemifrån och det var svårt för mamma och pappa också. Så i ett halvår sköt jag och mamma upp det.Tills vi till slut kände att vi var tvunga att göra det. Det var min en tränare Anna (som även var veterinär) som fick göra det. Även fast det är en jobbig situation så kunde vi inte varit nöjdare. Anna kom hem till oss och jag var med i stallet medan hon gav henne lugnanden, sedan gick dom ut ur stallet och Mary fick sin spruta och somnade in. Sedan fick jag och mamma gå ut och sitta med henne en stund innan några kom och hämtade och körde vbort henne. Det var den 13 Mars 2010, solen sken och snön hade börjat smälta när Mary fick somna in, en helt perfekt dag för henne att avsluta sitt liv på. Underbara Mary blev 16 år.

Sista dagen, sista bilden på Mary.

Trots alla problem, alla ups and downs jag haft med denna häst är hon den bästa jag har haft. Hon var jobbig, hon var nervig, hon var vass och allt det där som ska krångla till det. Men hon var bäst på att hoppa, hon var världens snällaste, hon var underbar och hon var min. Jag har sagt det, om det finns ens livs kärlek bland hästar, då var Mary det för mig!